Nyårslöften

2009 närmar sig sitt slut. Man borde kanske göra en sån där lista över vad året innehållit, och i år har det innehållit en hel del. Men jag är nog mer av en framåtblickande person. Så därför tänkte jag så här lite i förtid lista mina nyårslöften. Några av dom luftades redan under tjejmiddagen igår (tack, Åsa och Mikaela!) och fick blandade reaktioner. *hihi* Och alla som vill är naturligtvis välkomna att dela mina nyårslöften! (För oss som inte varje år kan lova att sluta röka, till exempel. Ibland behöver man lite inspiration.)

Here goes (och om jag har skrivit ner dom här är det ju bara att gå tillbaks i december 2010 när resultatet borde avrapporteras):

1. Åka mer taxi
2. Köpa fler skor
3. Åka till Egypten och hälsa på Mia!
4. Åka till NYC och hälsa på Lorena!
5. Träna mer regelbundet...
6. Göra matlådor.
7. Ringa mer till mamma, syrran och andra som behöver ringas till
8. Inte bli frustrerad på min bostadsrättsföreningsstyrelse över detaljerna i balkongbygget. (Kan bli svårt att hålla, men jag ska anstränga mig. Det är säkert inte deras fel. Serenity now!)

Jag tror att jag har goda förutsättningar att klara av mer än två i alla fall... Och nr 1 är inte något lyxlöfte heller! Det är nämligen så att om man inte har någon bil och bor i Stockholms innerstad blir det en väldans massa släpande rätt ofta. Jag har bestämt mig för att undvika det i möjligaste mån. Därför att styrketräning ska utföras utan risk att putta omkull gamla pensionärer på bussar.

Saker som ska undvikas att släpas på 2010:

1. Hyllplan till bokhyllan
2. Hushållsmaskiner, till exempel min espressobryggare :-)
3. Flyttkartonger
4. Tunga resväskor
5. Kassen med Singstar
6. Allt som man köpt på IKEA
7. Mindre möbler
8. Dammsugare

(Och ja, allt detta har jag släpat på, vid ett flertal tillfällen med hjälp av allmänna kommunikationsmedel, under 2009...)

Gott Nytt År!

3 minuter - var det verkligen värt det?

Ibland får man upp en del artiklar i pressträffarna som inte ska vara där.
Idag hittade jag den här sorgliga historien.

"I förhör har 19-åringen förklarat att han var medveten om att den 18-åriga kvinnan troligtvis sov när han genomförde samlaget med henne. Men eftersom hon inte protesterade under de tre minuter som samlaget pågick menar 19-åringen att han inte kan ha gjort sig skyldig till våldtäkt."

Jag förstår inte vad han menar. Tänk om inbrottstjuvar skulle försvara sig på samma sätt. Typ, jo, jag var medveten om att familjen sov, men eftersom de inte vaknade och protesterade, så tycker jag inte det var inbrott, utan mer som ett besök...

*arg*

Kontorsblomma

En dag, när jag kom till jobbet, så stod en grön stjälk på mitt skrivbord. Det var en blomma, som grattis för att jag fått VG på tentan i internationell media, från min chef.

Eftersom jag har så väldigt god hand med blommor, har nu den gröna stjälken slagit ut till jättefina blommor! Det kan också bero på att min chef, som vet mina begränsningar, varit noga med vattningen...

Så här fint har jag det i kontorsfönstret i alla fall!

Det har röstats idag, både här och där

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om min nya kollega, Lisa Gemmel som valdes till Saco Studentråds nya ordförande idag. Lisa kommer göra ett kanonjobb, och det ska bli så spännande att gå in i valåret 2010 med henne. En person med ett sådant driv kan inte annat än lyckas!

Samtidigt insåg jag nog för första gången idag att jag snart inte ska jobba med Stina längre. Det är som bara några veckor kvar nu ju. Stina har gått från klarhet till klarhet under året, hon har verkligen tagit vara på allt som uppdraget som Saco Studentråds ordförande för med sig. Och det har varit jätteroligt att jobba med henne, och framförallt att se hur hon har vuxit som person i takt med att veckorna och mötena lagts till varandra. Stina går vidare till nya utmaningar på Jusek, där hon ska arbeta med utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor. Som tur är stannar alltså Stina kvar i närheten av Saco. :-)

Men, nu tänkte jag lämna röstningarna under Saco Studentråds kongress, och gå vidare till en omröstning i den stora vida världen. Efter att ha kommit hem och ur kongressbubblan, såg jag nämligen på nyheterna att man i Schweiz röstat om huruvida det skulle byggas fler minareter i landet eller om de skulle förbjudas. Svaret blev, inga fler minareter i Schweiz.

Den schweiziska regeringen uppges nu vara chockad av resultatet, och oroar sig för politiska konsekvenser från muslimska länder och ökad islamofobi i landet. Jag instämmer, det är oroväckande att en hel befolkning röstat för att förbjuda religiösa byggnader, och det kommer säkert få konsekvenser som vi bara kan spå i nu.

Fast, det allra konstigaste, det är väl ändå att anordna en folkomröstning om minareter över huvud taget? Eller?

Jag kan förstå att bostadsrättsföreningar ska rösta när det ska byggas balkonger eller andra stora ingrepp i huset. Och att kommunen anordnar omröstning om huruvida ett kärnkraftverk eller liknande anläggning ska byggas i kommunen. Men att börja rösta om generella byggnadsförbud i ett land, det är ju uppåt väggarna. Vad blir nästa steg, ska vi rösta om vi behöver fler stormarknader, fler slott, eller fler gym? Ska vi förbjuda byggandet av kommunala skidtunnlar och fula byggnader?

Har de inte vanliga bygglovsansökningar i Schweiz? Då kan man protestera där om man är emot byggandet av en särskild minaret i närområdet. Varför ha en nationell folkomröstning?

Grön vägskatt och 90-tal

Lördag morgon, och dags för multi-tasking. Idag läser jag text-TV samtidigt som jag bläddrar genom skivsamlingen, pratar i telefon och äter frukost.

Min skivsamling packades ned nån gång -99 och packades först upp 10 år senare. De senaste tillskotten är blygsamma, en skiva från jazzfestivalen i somras och From Gagarin's point of view med EST som jag fick av en kompis för ett tag sen.

Nu kan man tro att jag är någon slags jazz-älskare. Så är dock inte fallet, en vidare snabbtitt avslöjar mitt povra urval. Joe Cocker, Leonard Cohen, Sophie Zelmani och Titiyo står bredvid ABBA- Greatest Hits, Maximum dance 9/97, Hits 93 vol. 4 och Snutarna Greatest Hits. Är det nån som kommer ihåg Snutarna? Och hiten "Vill du bli min polis?" Ok, jag var 15, vad är din ursäkt? :-)



Men tillbaks till text-TVn. Dagens nyhet: Holland planerar att införa grön vägskatt.

Det låter ju lovande till en början, syftet är att minska koldioxidutsläppen och trafikstockningarna. Holland är ju ett litet land med många mnniskor och bilar, så det kan nog behövas. Men genomförandet? Varje fordon förses med GPS-sändare som "spårar hur många kilometer som körs samt när och var det sker. Uppgifterna överförs sedan till en myndighet som sänder ut fakturan." (från text-TV på fyran)

För det första, det måste ju resa en del frågetecken kring integriteten och privatlivet. Något för piratpartiet att reagera över, återigen vill man använda teknik till att ta reda på massa onödig information som man faktiskt inte egentligen behöver.

Och för det andra, det finns så många bättre sätt att beskatta körd kilometer, som inte alls har samma implikationer vad gäller kartläggning av privatpersoners körvanor. Bensinskatten är tillexempel en effektiv skatt både per kilometer och framförallt gällande hur tung foten är på gaspedalen. Och vägtullar beskattar ytterligare om man väljer att köra sina kilometer just där alla andra kör. Vägarna i Holland är idag tullfria, så varför inte börja i den ändan?

Någon annan som också reagerat på den gröna vägskatten. Dessutom med en ganska intressant konspirationsteori på slutet.

Eftersom jag själv inte har någon bil, så tar jag en lördagspromenad istället.

Mamma & pappa hittar bloggen

Mina föräldrar har hittat min blogg! Jag vet inte hur det gick till, men läst har de gjort i alla fall.

Hej mamma å pappa!

Och de låter hälsa, med anledning av mitt tidigare inlägg, att jag bara var inlämnad en liten stund hos grannen (som råkade vara dagmamma) för att jag skulle få två små söta småsyskon. :-)

Andra nyheter den här veckan är att Sacobloggen öppnat igen, och jag funderar på vad jag ska ha på mig under Sacos kongress. Fredrik Reinfeldt kommer och talar. Vem vet, han kanske har med sig nån hunkig livvakt? ;-)

Nu är det snart dags för True blood!

Wetterberg i bloggosfären

Kollega GW rör om i bloggosfären idag.

Hans artikel på DN Debatt om att de nordiska länderna borde gå ihop i en union har mottagits både av gammelmedia och nymedia.

Nu ska det här inlägget inte handla om unionstanken, så jag nöjer mig med att konstatera att den nordiska unionen ändå skulle bli glest befolkad, med de problem som centralisering innebär när befolkningen envisas med att sprida ut sig. Och ett bättre alternativ har jag ju redan skrivit om.

Nej, istället har jag funderingar på vilket extra genomslag bloggosfären kan ge en samhällsdebattör. En sökning på Gunnar Wetterberg på Twingly ger 124 träffar. Vilka bloggar då om Gunnars nya idé?

Kent Persson (M) skriver att Wetterberg skjuter helt utanför målet. Hans inlägg, som är negativt till idén, kommenteras av två läsare som låter mer positiva.
Anders Svensson håller inte heller med, och under hans inlägg pågår en liten debatt där jag känner igen en kommenator från Kent Perssons blogg.

Badlands Hyena har vänligt nog tagit fram ett förslag till flagga för den nordiska unionen. Intressant nog länkar Badlands Hyena till både Aftonbladet och SvD, men inte till det ursprungliga DN. Även Hela havet stormar är inne på vilken flagga unionen ska ha.

The Croydonian utropar "The Vikings are coming. isch.", och spekulerar i huruvida Skottlands oljefyndigheter kan tänkas vara i fara. Tack vare The Local har Wetterbergs idé skrämt upp en annan union alltså.

Per Westberg ställer sig frågan Vad säger norrmännen?. Roligt nog får han snabbt svar, Takk som spør, men nei takk! svarar en anonym kommentator.

Även Kulturbloggen, Håkan Rombe, Kjempegreit!, med flera.

NRK skriver inte bara på sin hemsida, utan twittrar även om Wetterbergs idé, liksom Norden i Fokus och en dansk med kontot Orgetorix.

DN Debatt kontra bloggosfären, det är förstås ingen tävling. Jag undrar om debattartikeln fått samma utrymme om den publicerats på NewsMill eller en mindre debattsida. Jag tror inte det. Men det verkar vara en stark växelverkan mellan debattsidorna och bloggarna. Och bloggosfären ökar på så sätt läsekretsen för de traditionella debattplatserna.

Barnomsorg the american way?

Lite snabb-bloggning, så försöker jag vända bloggen från okvantitativ kvalitet, till kvantitativ okvalitet...

Jag borde skriva på morgnarna, när jag kollar på SVT Morgon. Jag brukar alltid bli upprörd över nåt som hänt, eller inte hänt.

Som imorse, eller om det var igår morse. Det var nåt inslag om barnomsorg. Hur som helst.

Föräldraledighet, barnomsorg, vårdnadsbidrag, det finns inget annat ämne jag tycker är så jobbigt. Dels för att jag själv har väldigt liten erfarenhet ur ett föräldraperspektiv, inte ens ur ett barnperspektiv faktiskt eftersom min ömma moder satte mig hos dagmamma 1 dag (!) under hela min uppväxt. Det slutade med att jag sprang hem (förbi två hus) och satte mig på altanen och hulkade: "Jag har ingen mamma, *snörvel* och jag har ingen pappa *snyft*". Och dels för att jag har fått uppfattningen att så mycket av jämställdheten radikalt störtas på ända så snart de små liven gör entré och livspusslet ska läggas.

En radikal tanke, naturligtvis inte tänkt av mig först men jag är inte sämre än att jag kan föra fram den i alla fall. En amerikansk vän till mig befinner sig numera i Belgien och är gravid. Vilket innebär att hon med amerikanska värderingar tar sig an det belgiska välfärdssystemet i en organisation med långtgående feministiska värderingar. Resultat? Tja, hon tänkte stanna hemma några veckor i alla fall.

Eftersom jag såg så förvånad ut, jag tyckte det var ganska kort tid ändå, så försökte hon förklara sin syn på det svenska systemet med årslånga uppehåll från arbetsmarknaden. Vi har inrättat ett system som bygger på att föräldrarna måste ta hand om barnen i 18 månader, för det finns inte plats i barnomsorgen. (Om jag tillåter mig att sammanfatta hennes utläggning.) Och det perspektivet har jag nog inte tänkt ur förut. För det är väl sant, att om alla svenska mammor och pappor ville ut på arbetsmarknaden efter sådär 3-6 månader, och alltså krävde en plats i barnomsorgen, då skulle den behövas byggas ut lite.

Och det är det som är det radikala. Är det så att vi i jämställda Sverige byggt upp ett system som tvingar (i stort sett) kvinnan att välja att vara hemma flera månader längre än hon kanske annars hade föredragit? Eller är det enbart av godo att vi har möjlighet att vänta med förskoleplatsen tills bebisen haft sin första födelsedag?

"You come from one of the largest countries in the EU"

Nyss hemkommen från Bryssel och ovanstående påpekande ringer i öronen. Vi stackars svenskar tror ju att vi är så små. Bara 9 miljoner invånare å allt. Så jag blev lite konfunderad när det påpekades att jag kommer från ett stort land. Hela min självbild utmanades liksom.

För de som känner mig väl så är det ingen hemlighet att geografi inte är min stora grej. I princip så hittar jag ju dit jag varit, och kan placera länder jag varit i rimligen på en karta. Men de länder jag inte varit i är lite mer flytande...

Men ändå, jag vet ju att Sverige är stort och obefolkat. Men har liksom aldrig satt det i perspektiv så innan. Så vi blev ju tvungna att lista ut vilka som är EUs största länder. Topplistan blev som följer: (nuvarande 27 medlemmar, kandidatlandet Turkiet icke-inräknat)

1. Frankrike
2. Spanien
3. Sverige

Det innebär alltså att vi med lätthet skulle kunna få plats med en sådär 40 miljoner människor till på vår area. Vilken tillväxtpotential!!

PS: Lovar att vara lite mer närvarande på bloggen från och med nu. Jag tänker mig en 30 minuter om dan.

Reinfeldts småmiss

Fick en fråga på Twitter av Kent Persson (M) som undrar vad jag själv tycker om det här. Eftersom jag inte lyckades svara på 140 tecken så svarar jag här istället.

Jag tycker, kort och gott, att det finns många och goda argument för att statsministern, eller någon annan partiledare för den delen, inte ska behöva uttrycka på förhand vilka partier man kommer bilda regering med om man vinner valet. Det är nämligen min syn på demokrati, att folket som röstar avgör vilka som sitter i riksdagen. Därefter får varje partiledare efter eget huvud försöka förhandla till sig att ingå i regeringen. Oavsett vad som förhandlats fram mellan allianspartierna är det ju till exempel inte säkert att KD kommer sitta kvar i riksdagen efter valet, eller något annat parti för den delen.

Det är alltså folket som bestämmer huruvida Moderaterna ska fundera över att inkludera Sverigedemokraterna i en eventuell regeringsbildning eller inte. Att på förhand vägra att överväga ett särskilt parti är för mig att inte erkänna folkets politiska makt. Tänk själv om 35% av svenskarna röstar på Sverigedemokraterna, eller Piratpartiet, eller Feministiskt Initiativ. Är det då rätt att vara bunden av löften som avgavs i valrörelsen?

Eftersom vi inte vet vad som händer på valnatten, så tycker jag inte man ska uttala sig om vilka partier man absolut aldrig skulle bilda regering med. Frågan kan komma från oväntat håll. Ingen frågar Reinfeldt om han skulle kunna tänka sig att bilda regering med Sahlin, men det vore väl en lika intressant fråga från dem som är rädda att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen?

Tyvärr så tappade Reinfeldt bort de goda, demokratiska argumenten i morgonsoffan. Istället såg det ut som att han blev arg av frågan. Och sin ilska/irritation tog han ut på intervjuaren. Knappast statsmanna-mässigt. Det är upp till Hollywood-stjärnor att ställa krav på vilka frågor de vill och inte vill svara på. Statsministern ska inte hålla sig med sådana divalater. Och att komma med skvaller om sossarna, konstigt att inte det uttalandet blivit mer kritiserat.

Så, sammanfattningsvis, helt rätt av Reinfeldt att prata förbi frågan men han kunde använt bättre argument. Och han måste kunna behålla lugnet i morgonsoffan och undvika att hoppa på programledaren.

Se Reinfeldt i morgonsoffan efter 13.12. Vid 13.40 börjar det gå utför. (Filmen ligger kvar till 15 oktober).

Taxichaufförer är ofta snälla

Idag åkte jag taxi med mina 3 nya hyllplan, de var för skrymmande och tunga för att ta på bussen och jag har ingen bil. Den snälla taxichauffören hoppar sen oombedd ut ut bilen och bär mina hyllor till dörren. Vilken service! Särskilt jämfört med de möbelleveranser jag tidigare haft erfarenhet av, först får man betala extra för att de ska bära in grejerna, sen lämnar de ändå soffan utanför dörren.

Jag kom att tänka på en annan snäll taxichaufför från Lund. Jag skulle åka taxi till stationen för att ta pågatåget till Malmö, det regnade och jag var nog lite sen också. I alla fall, så frågade han vart jag skulle åka tåg, och när jag sa Malmö så sa han "Jag kör dig dit". Med min studentekonomi var jag snabb att säga att det räckte om jag kom till stationen. Men han framhärdade. "Samma pris", sa han. Så jag åkte taxi Lund-Malmö för 49 spänn (fast pris inom Lund på den tiden). Det visade sig att han bodde i Malmö och ju ändå skulle kört dit eftersom jag var hans sista körning. Så båda tjänade ju på det, men åndå. Så snällt!

Har du förresten hittat till RuTube?

Madons korståg mot studenter som dricker latte och har märkeskläder

Sakine Madon skriver igen om att studenter inte alls är fattiga. Sist hade hon sett en student dricka chailatte, nu är det en student i Lacoste-tröja som blev för mycket för Madon. För studenter som dricker latte och bär Lacoste-tröjor kan inte vara fattiga, tycker Madon. Den analysen hade inte lett till många akademiska poäng.

Tvärtemot vad Madon tycks tro, består studenterna av olika människor, med olika social bakgrund. Vissa får tillskott av sina föräldrar varje månad. Andra studenter har inte den lyxen, och de har det fattigt. Så sluta dra alla över en kam. Det må vara lätt att reta upp sig på en lattedrickande student i Lacoste-tröja, som kanske dricker flera öl i veckan på kårpuben och dessutom har mage att bo centralt! Men ska Madons ilska över en enskild student få gå ut över 300 000 personer?

Studiemedlet är inkomstprövat och största delen av studiemedlet är lån. Lånet ska betalas tillbaka, med ränta, inom 25 år. Rika slynglar får alltså inte ta studielån, och alla som lånar av CSN ska betala tillbaka lånet. Sextio procent av studenterna arbetar extra under studietiden, många gånger eftersom studiemedlet inte räcker.

Studiemedlet behöver hålla en rimlig nivå, så att människor utan kapitalstarka föräldrar inte utestängs från högre utbildning. Ett rimligt studiemedel måste räcka till studentens nödvändiga kostnader som boende, mat, kurslitteratur och dator. Det gör inte dagens studiemedel, därför bör det höjas. Oavsett om Madon spanat in en student eller två med Lacoste-tröjor. Herregud, det kanske var julklappströjan!!

Här är artikeln Madon blev så upprörd över, med killen i Lacoste-tröja. Döm själva.

En annan som kommenterar Sakine Madon:
Badlands Hyena

Studieavgifter

Nu är jag tillbaks på jobbet efter semestern, och osökt har jag börjat fundera kring det här med utbildningsavgifter... Kan man tänka sig. :-)Kärt barn har dessutom många namn: undervisningsavgift, brukarbetalning, tuition fee etcetera.

Den 1 januari 2006 införde Danmark utbildningsavgifter för utländska studenter från tredje land (utanför EU/EES) som studerar i Danmark. Nu är Sverige på gång, kanske kommer vi ta betalt redan till höstterminen 2011.

Någon särskild utvärdering av hur "försöket" i Danmark har gått har jag inte hittat. Däremot har utvecklingen mot avgifter i andra nordiska länder gått fort. Det är intressant, hur de nordiska länderna agerar. Det fungerar ungefär som i ett radhus-område. Gör en granne nån ny renovering, bygger altan eller byter kök, ja då följer resten snart efter. Oavsett om man behöver ett nytt kök eller inte.

Så, i Finland vill man införa utbildningsavgifter för utländska studenter från tredje land.

Och i Sverige sitter utbildningsdepartementet som bäst och försöker skissa på ett avgiftssystem för utländska studenter. Där tänker jag inte skylla på någon särskild majoritet, frågan har drivits både av sossarna och alliansen lite lojt. Det är ju ingen profilfråga för någon direkt, men Danmark har ju gjort det. Och Finland tänker göra det. Så då borde väl vi också... Eller?

Lite lärdomar från Danmark, för övrigt. Jo, avgifter infördes alltså. Man införde naturligtvis ett stipendiesystem också, och menade därmed att man skulle motverka effekten av avgiftssystemet. Lite som att studenter från fattiga länder naturligtvis inte skulle drabbas av avgifterna, bara de från rika länder skulle faktiskt behöva betala. Därför infördes ett fåtal stipendier. Siffrorna varierar, men nånstans mellan 130 och 278 stipendier ungefär. Totalt. För hela Danmark.

1 895 utländska studenter studerade 2005 i Danmark. Över hälften av dessa kom från Norden. Ungefär 900 kom från andra länder. Efter att avgifterna infördes sjönk antalet utländska studenter och detta tvingade lärosätena att satsa på särskilda strategier för att locka till sig nya studenter. Flera år efter att avgifterna infördes är nu antalet utländska studenter uppe på ungefär samma nivå som 2005. Men kan man tänka sig, studenterna är inte längre från Bangladesh, Pakistan, Indien eller Afrika. De kommer från, tja, mer välbärgade länder helt enkelt.

Även Österrike är ett intressant exempel. 1995 införde Österrike utbildningsavgifter för studerande från tredje land. Avgiften var 560 euro per år. 2001 infördes utbildningsavgifter för alla studenter, Österrikes egna studenter skulle betala 758,44 euro per år och tredjelands-studenter skulle betala en ännu högre avgift, 1 485,16 euro per år. Ett klassiskt exempel på att avgifter för en grupp ofta leder till avgifter för resten också. Men så i september 2008 togs ett nytt beslut och studenter från Österrike slipper numera (sen januari 2009) betala utbildningsavgifter om de klarar sina studier i tid. För studenter från tredje land sänktes avgiften till 363,36 euro per år. Folk från vissa länder kan dock få avgiften undantagen.

I ett annat fall, Skottland, så togs utbildningsavgifterna bort så fort det skotska parlamentet fick möjlighet. Detta gällde dock bara skotska studenter, och EU-medborgare. Utländska studenter från tredje land måste fortfarande betala utbildningsavgifter i Skottland.

Nästa intressanta fall, Irland. 1996 tog Irland bort utbildningsavgifter för sina studenter. 2004 rekommenderade OECD, en institution som för övrigt hårt och länge drivit på tanken om utbildningsavgifter, att Irland skulle återinföra utbildningsavgifterna. Än så länge har det inte gått. För studenter från tredje land kostar det att studera i Irland, runt 5 000 till 12 000 euro beroende på vid vilket universitet och på vilken utbildning studenten vill studera. Och att utbildningen är helt gratis för irländare och EU-medborgare är heller inte riktigt sant. Studenterna måste betala en Student service charge på 1 500 euro per år.

Men ändå, ger inte detta en lite annorlunda bild av debatten kring utbildningsavgifter? Fler och fler tar faktiskt bort sina utbildningsavgifter! England, där utbildningsavgifterna infördes för utländska studenter, sedan infördes för alla studenter, och sedermera har höjts och höjts, och höjts, är ju ett undantagsfall! Varför vill vi gå in på den banan?

Undrar du vad utbildningsavgifterna för utländska studenter i Sverige kommer hamna på? Ja, jag har kanske inget svar. Men intressant att notera är vad Sverige anser vara den högsta rimliga utbildningsavgiften för svenska studenter i andra länder. Nämligen 54 000 kronor per år. Det vore väl rimligt att det också är taket för prislappen vi själva sätter. Ungefär 5 000 euro per år alltså.

Danmarks Helge Sander, utbildningsminstern, har för den intresserade lagt fram en intressant översikt över utbildningsavgifter i Europa. Läs om du vill lära dig mer!

Lite empirisk forskning hittar ni här, med exempel från USA, Kanada och Australien, bland annat.

Eva-Britt Svensson gör det!

Jag har ju haft lite åsikter om Eva-Britt Svensson tidigare, men det här gillar jag! Det känns så demokratiskt, och lite coolt att hon vågar utmana den förhandstippade Barroso. Och jag tycker hon har en poäng om de "stängda rummen". Att öppet våga kandidera och (riskera att) bli nedröstad är faktiskt få förunnat när det gäller maktpositioner. Jag minns själv ett rektorsval häromsistens... Och diskussionen om hur offentliga tillsättningar av myndighetschefer ska gå till. De "stängda dörrarna" gynnar knappast kvinnliga kandidater, det är mitt förhandstips i alla fall.

Men framförallt, lite öppen konkurrens har ju ingen dött av. Eller hur, Barroso?

Förtydligande: Eva-Britt kandiderar till posten som Presiden of the Parliament, talman. Inte till ordförande för kommissionen. Hennes motståndare är Jerzy Busek, före detta premiärminister i Polen. Problemet är då att han utropades till vinnare för ett år sedan...



Eva-Britt for President! (Med förbehållet att hon då måste behålla lönen, och att hon inte får lägga tid på att boka RyanAir-biljetter. Tack.)

Hur vill vi ha politikerna?

Hemma i föräldrahemmet följer jag den lokala debatten och läser Hallandsposten, HP. Förutom att HP har en riktigt humoristisk rubriksättare, eller vad sägs om rubriker som "Golvplaner har inte fallit till marken", "En vågad invigning" (japp, en badplats som invigdes), och "Den klapprande skons återkomst", så ägnas ibland flera sidor åt olika insändare. I gårdagens tidning debatterade en lokalpolitiker frågan "Hur vill ni ha oss politiker?".

Artikeln fick mig att tänka på vad jag tidigare skrivit om Eva-Britt Svenssons syn på politikerlönerna. Om jag fortsätter mitt resonemang, är det då inte rimligt att även lokalpolitikerna gavs ersättning för sitt arbete? Varför bygger vårt politiska system på frivillighet på lokal nivå, och högre ersättning ju högre upp i kedjan politikern befinner sig? Tycker vi inte att de lokala besluten är viktiga?

Det har ju snarare skett en maktomfördelning mellan stat, landsting och kommun. Skolan har kommunaliserats, äldrevården bedrivs kommunalt och sjukvården bedrivs i en mischmasch mellan kommun och region/landsting och en väldigt liten statlig kaka. Var det meningen, att beslut som rör vård, skola och omsorg skulle tas av fritidspolitiker som inte ens har tid att öppna mailboxen, än mindre faktiskt läsa igenom alla tjocka luntor handlingar? Fatimas vilda idé är att arvodera kommunfullmäktigeledamöterna, och ge dem mer ansvar. Så kan nämnderna skrotas.

För någon tid sedan diskuterades varför så många unga, lovande politiker hoppade av sina uppdrag i kommunerna. Men Fatima Svanå påpekar i sin artikel att som heltidsarbetande förälder hinner man inte med lika mycket på sin fritid som pensionärerna gör. Så är det också pensionärerna som sitter kvar på sina uppdrag. Jag kan misstänka att sammansättningen av ledamöterna också återspeglas i besluten, det är ju det som är meningen.

Kanske ska vi göra som Fatima föreslår, ta sommaren 2009 och fundera. Har vi verkligen det optimala (fritids)politikersystem vi förtjänar?

Sen kan jag inte låta bli att skvallra. Under rubriken "Lagfarter" i lokaltidningen kan idag läsas att en viss Karl Fredrik Ljungberg köpt en villa i Tylösand för 6 miljoner kronor. Grattis!

Veckans opinionsbildare

Tryggt hemkommen från Almedalsveckan spenderade jag 45 hektiska minuter i Stockholm innan det bar vidare till Halmstad. Sen började jag varva ner på riktigt. Tror jag gick in i någon slags koma också, men det börjar släppa nu.

Tydligen blev Niklas Wykman från MUF utsedd till Almedalsveckans opinionsbildare. Detta enligt Villaägarnas almedalsindex. Varför delar Villaägarna ut det här priset, förresten? Nån som vet?

Hur som haver, Niklas får allt se sin egen prestation överglänst av veckans, och förra veckans, och antagligen nästa veckas medieälskling, R.I.P. Michael Jackson. Han abbonnerar på löpet hos kvällstidningarna, utan motstycke. Även finpressen kryper till korset, om ni ursäktar språkbruket. Och nu sänder TV4 nån slags minnesstund och kvällen fortsätter i Michaels tecken.

Det är lite skrämmande, som det måste ha varit lite när Elvis dött. Nånstans läste jag att Michaels fans tagit livet av sig. Och minnesstunden inleddes med några ord om hur han alltid kommer finnas kvar så länge vi minns honom, och att han alltid kommer trösta oss om vi kommer ihåg honom. Det är något helgonaktigt med det hela. Lite Jesus-vibbar. Och kistan står på scenen. Kistan. Med kroppen.

Vårt samhälle har svårt för döden. Vi gråter mer för kändisar som dör, än för våra grannar. De som har bott bredvid oss i hela vårt liv, men som vi aldrig lärt känna annat än till namn och utseende. Så när vi riktigt behöver gråta ut, då sörjer vi våra kändisar.

Sorg. Ett jobbigt ämne, men ändå allorstädes närvarande. Någonstans, hos någon. Inte bara när Michael Jackson dör utan annars också. Det borde ha en värdigare plats i vårt samhälle. Sorg. Det förtjänar inte att visas upp som en show med kista på scenen. Det är inte äkta. Det är som Michael Jacksons näsa. Jobbigt att titta på men det går inte att vända bort blicken.

Almedalen - första dagen

Första Almedagen har gått mot sitt slut.

Hittills har jag:
-dirigerat upp en styck flagga på Sacohuset,
-delat ut antagligen flera tusen Almedalsprogram känns det som (Tobias Krantz fick ett),
-hälsat på otaliga utbildningsintresserade, fackligt aktiva, politiskt aktiva och några "helt vanliga" almedalsbesökare,
-försökt lyssna på en styck partiledartal,
-druckit en espresso i Sacohuset,
-åkt taxi 5 gånger,
-ändrat tiden för en styck seminarium,
-fått en komplimang för den här bloggen (Tack!).

Överutbildning - favorit i repris med krydda av avgifter

I helgen, i mycket trevligt sällskap, diskuterades det överutbildning igen. Det är bra att diskutera med personer som inte har samma åsikt, det är ju i sådana situationer som argument vässas och åsikter definieras. Konflikter föder kreativitet!

Hur som, på vägen hem funderade jag vidare kring överutbildning och den andra stora utbildningsfrågan som står på agendan. Avgifter.

Jag kom fram till att det naturliga om man anser att överutbildning inte finns, det vill säga att det inte är något problem över huvud taget om studenterna utbildar sig och sedan inte får ett jobb som motsvarar deras kompetens. Eftersom värdet av utbildning ändå står sig även om studenten inte kan omsätta sin kunskap. Det naturliga blir då att inte heller tycka det är något större problem att införa studieavgifter i högskolan. Utbildning blir en vara som först och främst gynnar individen, oavsett om denne får ett jobb där utbildningen omsätts i något samhällsnyttigt såsom sjukvård, utbildning, rättsväsende eller något annat samhällsbärande. Då är det också rimligt, rentav logiskt, att det resonemanget leder vidare i att individen ska ta ett större ansvar för kostnaden för sin utbildning.

Och båda de åsikterna, att överutbildning i princip inte finns och att avgifter kan vara en lämplig finansiering för högre utbildning, stämmer ju in på vän-organisationen TCO. Visserligen bara för utländska studenter, än så länge.

Däremot, om man anser att utbildning är något som staten ska bekosta. Och man inser att staten har begränsade resurser. Då blir ju överutbildning ett större problem, för det innebär en överinvestering både för individen och för staten. Med den inställningen kan man fortfarande vara positiv till avgifter, visserligen. Men man kan vara negativ också. Staten har ett utbildningsbehov som måste täckas, och avgifter riskerar att skrämma bort kompetenta studenter från högre utbildning. Det leder alltså inte lika fort till tanken om avgifter.

Håller du med? Hör de här frågorna ihop?

Allt är inte en dans på rosor

Valet är över. Efter valrörelseyran återgår vi snabbt till vanliga rutiner, inga käcka uppmaningar om att gå och rösta från Calle Bildt, ingen Marit med kaffekoppen i högsta hugg på TV, och valaffischerna börjar se riktigt solkiga ut - oavsett motiv.

Det är lite dagen efter idag, lite melankoli.

Eva-Britt Svensson tänker fel

I veckan drog debatten om europaparlamentarikernas löner igång. Det var Eva-Britt Svensson som berättade att hon kunnat spara miljoner under sina fyra och ett halvt år i parlamentet. Något hon proklamerade för redan 2005.Det tyckte hon visade att parlamentarikernas löner och schablonersättningar är för höga. Men egentligen ville hon inte alls prata om löner och ersättningar.

Eva-Britt sparade, och det hon sparade har hon skänkt bort.

Jag tycker Eva-Britt tänker fel.

Det kan låta bra att en parlamentariker inte tar ut mer än 22 000 i lön, men vad innebär det för demokratin egentligen? Jag vill inte att människor ska avskräckas från parlamentariska uppdrag på grund av ersättningen. Alla ska ha möjlighet att ta upp ett politiskt förtroendeuppdrag, utan fara för sin privatekonomi. Det innebär att både undersköterskor och direktörer ska kunna bli parlamentariker. Om parlamentarikernas ersättning sänktes till en nivå motsvarande, säg medianlönen i Sverige. Då skulle det inte vara en demokratisk seger. Det skulle innebära att hälften av löntagarna inte skulle kunna kandidera till parlamentet, då det skulle innebära en lönesänkning för dem. Hur många känner du som skulle vara villiga att gå ner i lön för den goda sakens skull?

Och så till schablonersättningarna. Visst, det kan diskuteras om de är för höga eller inte. Flygpriset har gått ner de senaste åren. Likaså mobiltelefonkostnaderna. Å andra sidan vill ett flertal parlamentariker införa koldioxidskatt och annat som garanterat skulle göra att priset på flygbiljetter höjdes igen. Så schablonen åker upp och ner. En lösning vore förstås att parlamentarikerna får betalt för vad biljetten faktiskt kostar.

Jag måste erkänna att det är mindre intressant, så länge de går på sina möten och inte gör som Maria Robsahm, stannar hemma. Och inte heller vill jag ha parlamentariker som lägger sin värdefulla tid på att leta billiga flygbiljetter.

Min poäng är, att visserligen är parlamentarikerna välbetalda. Det måste de få vara. Men. Då ska de göra bra saker för våra pengar. De ska driva och diskutera politik. Det är det de får betalt för. Inte lägga dem på hög, för att sedan skänka dem till nån organisation eller sitt parti.

Lägg överskottet från schablonersättningar på en extra assistent, flyg in en forskare som föredrar något, arrangera en debatt eller ett seminarium, publicera information som kommer medborgarna till del. Kort sagt, gör något! Sitt inte och snåla på demokratin!

Efter Eva-Britt har flera kandidater till Europaparlamentet uttalat att de också minsann ska skänka bort sina löner och ersättningar. Men, medborgarna skänker redan en massa pengar till olika organisationer och partier. Pengarna till EU vill vi ska gå till politik.

Christoffer Järkeborn vill också snåla i Bryssel. Jag hoppas att han syftar på att stoppa flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel. Våra parlamentariker behöver vi inte snåla på.

Myten om överutbildning

Myten om överutbildning är spräckt, hävdar TCO. Det grundar de på en ytlig forskningsöversikt , samt åsikten att ingen som enbart gått ut gymnasiet rimligen kan vara överutbildad.

Goda argument vid en första anblick kanske, till exempel håller Nicke med.

Vidare tycker TCO att det är ett större problem att så många är underutbildade, och därför borde vi utöka den högre utbildningen, hävdade rapportförfattaren under det seminarium då rapporten presenterades.

Tyvärr så bygger hela resonemanget på en gigantisk missuppfattning om vad över- respektive underutbildning ÄR, vad orden BETYDER. Den här studenten förklarar det bättre än TCO, och inser också komplexiteten i arbetsmarknadens och utbildningens samspel.

Det kanske inte är TCOs fel. Konceptet över- och underutbildning är akademiskt och har inte nått ut särskilt väl till allmänheten. Fenomenet finns inte ens på Wikipedia... Jag slog på överutbildning, då undrade Wikipedia om jag inte menade "övertalning". Jag slog på underutbildning, då undrade Wikipedia om jag inte menade "ledarutbildning".

Så jag slår ett slag för folkbildningen.

Först och främst, en person är inte över- eller underutbildad per se. Utbildningsnivån måste ställas i relation till något. Överutbildad för vadå, och underutbildad för vadå, är frågorna som måste besvaras. Samma person kan alltså vara både över- och underutbildad, i två olika situationer.

Överutbildad betyder inte "har för mycket utbildning". Det betyder "har större kompetens än jobbet kräver", eller för att spetsa till det "borde kunna arbeta med något svårare".

På samma sätt så betyder inte underutbildad "har för lite utbildning". Nej, att vara underutbildad kan till och med anses vara en väldigt positiv sak. Det skulle kunna förklaras som "Nisse har bara gått ut gymnasiet, men han är den bästa chef vi haft". Nisse är gymnasieutbildad. Han har ett jobb som enligt de bästa kriterier vi kan komma överens om borde kräva en högskoleutbildning. Men det är ändå Nisse som har jobbet. Han har alltså vägt upp sin brist på utbildning (underutbildning) med andra egenskaper.

Slutsatsen av att vi har många underutbildade är snarare att vi har många på arbetsmarknaden som har en lägre utbildning men som trots detta har kvalificerade arbeten. Dessa personer behöver inte sätta sig i skolbänken igen. De har ju jobb, och bra sådana också. Varför ska de utbilda sig mer för att fortsätta med samma jobb? Det är ju absurt.

De överutbildade då? Är det så negativt att vara överutbildad?

Ponera att du pluggar för att bli civilekonom. Efter 3 år har du en högskoleutbildning och en skuld på 200 000. Du börjar sedan jobba som kassörska i en affär. Är det ett problem?

Förutom att du kanske tänkt dig ett annat jobb, med en högre lön och andra arbetsuppgifter, så kan det självklart vara givande att arbeta som kassörska. Det är inte individens val som är problemet, utan samhällets. Här har staten subventionerat din utbildning för att du ska kunna utföra kvalificerade arbetsuppgifter. Du har ett jobb som inte kräver att du har en högre utbildning. Det innebär dels att färre kvalificerade uppgifter blir gjorda, eftersom du inte nyttjar din utbildning. Dels, och det här är det stora samhällsproblemet, det innebär att någon annan inte arbetar som kassörska. Någon annan, med lägre utbildning, fick inte ditt jobb. Han/hon är arbetslös istället.

Arbetslösheten bland akademiker är alltså lägre än bland icke-akademiker. Inte för att det finns fler högkvalificerade arbeten, utan för att när de kvalificerade arbetena tar slut så har akademikern valet mellan arbetslöshet och ett mindre kvalificerat jobb. Det är oftast bättre att jobba än att vara arbetslös, så akademikern tar det mindre kvalificerade jobbet. Det är överutbildning. Och det är ett problem. För individen, för samhället, för arbetsmarknaden.

Som kuriosa kan nämnas att TCO tog "effektivt kål på myten om överutbildning" redan 2007. Då i en rapport där de beläggar att jo, arbetsgivarna vill anställa akademiker. Som sagt. Problemet är bara på vilka jobb.

Reinfeldt?

Lyssnar på partiledardebatten, som i mångt och mycket handlar om Europaparlamentsvalet.

Ett engagerande inlägg gjordes precis av Lars Ohly (V). "Gå och rösta", sa han. "Om ni tycker moderaterna är det bästa partiet, gå och rösta på moderaterna! Ja, jag kan till och med gå så långt att om ni tycker centern är bäst så gå och rösta på dom." (citatet är ungefärligt, som jag kommer ihåg det).

Kanske var det därför som det under bilden av Lars Ohly gick att läsa: "Nuvarande talare: Fredrik Reinfeldt (m)"

Japp, med litet m också... :-)

Sändningen finns här http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____7166.aspx.

Lyssna och bilda dig en egen uppfattning. För jag håller med Ohly, rösta på vad du vill så länge du röstar. Det är demokrati.

Nu är det i alla fall snart Kristi Himmelfärd, i eftermiddag är det kårobligatoriedebatt i riksdagen och sen ska jag fundera över reserutten för sommarens balkan-tripp. Och på vem jag ska rösta förstås. Men jag har nog redan bestämt mig.

Mustasch

Tv 6 har en konstig grej på sin logga i hörnet. Det ser ut som en mustasch. Eller nä, det är en mustasch. Sen hittade jag det här och ja, Tv 6 stödjer alltså Mustaschkampen.

Det är ju fint å så, men vad har prostata-cancer med mustascher att göra? Mustaschen sitter ju förhoppningsvis långt från prostatan. Om man skaffar mustasch, är det mindre eller större risk för prostata-cancer då? Vad hände med det klassiska blå bandet?

Häromdan satt jag mittemot en dam i tunnelbanan. Hon hade en alldeles egen mustaschkamp på gång. Det är starkt, jag hade aldrig vågat ett sådant statement. Även om jag fullt ut stödjer Mustaschkampen förstås.

Jag hoppas på en konspiration

Blev imorse väckt av nyheten att den student som lämnade in ett examensarbete där en T-bane-vagn vandaliserades, inte åtalas av polisen eftersom de inte kan bevisa att studenten var den som vandaliserade eller filmade skadegörelsen.

Eh, va'?

Okej, om vi inte diskuterar huruvida polisen faktiskt ska ägna sig åt att bura in konstelever som har gjort graffitti på T-bane-vagnar. Det är en stor diskussion jag inte riktigt satt ner foten i än.

Men, vad saknas i polisens bevisföring? Har de inte papper och penna? Kan de inte skriva ner studentens bekännelse? Om vi utgår ifrån att studenten följt alla andra lagar, han/hon begår inte mened, och har inte lämnat in någon annans arbete som sitt examensarbete. (Det kommer väl inte som en chock, att det är inte konstnärligt arbete att hitta någon annans vandaliseringsvideo och lämna in den som sin.) Då återstår ändå det faktum att studenten lämnat in en video och sagt att det är hans/hennes konstnärliga gärning.

Ponera att studenten inte själv vandaliserade, och inte själv höll i kameran. För att verket ändå ska uppfylla kraven för ett examensarbete måste ändå studenten ha planerat händelsen. r inte det nog?

Jag hoppas att det är en konspiration. Polisen 1) behöver mer resurser och tycker detta är ett fiffigt sätt att visa hur illa det är ställt eller, 2) gör ett statement för att de vill ägna sig åt viktigare saker än att döma i diverse sub-kulturella diskussioner på DNs kultursidor, typ fånga våldtäktsmän och rånare.

Snälla, säg att det är en konspiration!

Vad ska man rösta på?

Den lata söndagen fortsätter, med att jag gjorde det här testet. Enligt testet ska jag rösta på moderaterna i EU-valet. Men jag tycker det var en väl drastisk slutsats. För det första hamnade jag mellan moderaterna och socialdemokraterna - vilket sammanfattar min politiska förvirring (eller möjligen de båda partiernas positioneringsstrategier). För det andra har jag redan bestämt mig för vad jag ska rösta på, och det lutar mer åt person än parti i just det här valet.

Som någon uttryckte det, i EU-valet har man råd att chansa lite. Fast det är inte så jag vill se det. Men jag tror att om jag ska rösta på en person, som kommer vare en av 18-21 svenska ledamöter av totalt 785 (!), då ska det vara en färgstark person som har styrka att fortsätta stå för sina åsikter även i ett sammanhang där Sverige och en svensk ledamot är så litet, så litet. Det handlar om att personen dels måste övertyga sitt eget parti förstås, dels skaffa sig inflytande i gruppen. Och det sistnämnda kräver en del politisk retorik och skinn på näsan. För att inte tala om övertygelse och vilja.

Söndagstips

Är lite sådär lagom söndagslångsam idag, vilket gjorde att jag fastnade med frukosten framför Jeeves and Wooster på kanal 9.

Jag gillar dr. House och hans lite tjuriga rollfigur. I J&W spelar Hugh Laurie istället den engelske gentlemannen Bertie Wooster. Det är som att titta på House, fast 20 år yngre och med en distinkt brittisk accent. Men mimspelet är detsamma, fantastiskt! Det blir ju inte sämre av att han ackompanjeras av sin kollega Stephen Fry, som betjänten Jeeves.

Enjoy!

1 maj - utan demo

Valborgsmässoaftonen innebar grillning och rosévin i trevligt sällskap, sedan tog jag mig till Skansen för att lyssna på Björn Ranelid och titta på Valborgsmässobålet. Både Ranelid och bålet var mäktigt, på olika sätt. Han är ju en för intressant människa.

Men så kom första maj! Jag var besluten att lyssna på Wanja idag, på Norra Bantorget. 12 000 människor tog sig dit, men inte jag. Istället fastnade jag i det underbara vädret. Först en picknick i solen, och sen en promenad runt lilla ön. Varje dag borde vara så här! Och förhoppningsvis håller det i dig imorgon.

Okej, jag har lite dåligt samvete för att jag valde bort att delta i vad som sannolikt var början eller slutet på något stort idag. Wanja är, oavsett vad man tycker om AMF-affären och oavsett vilken politisk färg man må ha, en inspirerande talare och väl värd att lyssna på.

Men idag valde jag mig själv. Solen var underbar, sällskapet var underbart, och Wanjas tal går att läsa på aftonbladet.se. 

Vintern rasat ut, sköna maj är här!

Siste april!

Imorgon är det Valborg, eller Siste april som det heter i Lund. :-) Lite nostalgisk blir jag, siste april var alltid roligt. Sillfrukost, champagnegalopp, picknick i Stadsparken... Studentsångarna förstås. Studenter från Göteborg och Uppsala kom till Lund, för vi hade roligare. Det slutade alltid med en slags improviserad tävling om vem som frös mest, men utomhus skulle man vara så länge som möjligt!

Det kommer inte bli samma sak i år, nu när man jobbar betyder Siste april att man får gå lite tidigare från jobbet. Men picknick ska det bli i alla fall, och kanske en Valborgseld på Skansen. Även om det känns väldigt vuxet att inte elda upp korridorens soffa, utan titta på ett förberett bål istället.

Bryssel, och varför det är viktigt

Till exempel, det här med Europaparlamentsvalet. Det är viktigt. Det bara är det. Att säga nej till möjligheten att påverka vad som händer i parlamentet, även om det ligger långt bort, är att säga nej till demokrati. Och även om demokrati kanske inte är det bästa styrelseskicket, så är det det bästa vi känner till för tillfället.

I andra länder och i andra tider har människor lidit och dött för chansen att få rösta i ett demokratiskt val. Också kan vi med att sitta på vår kammare och rulla tummarna istället för att rösta, under förevändning att vi inte har förstått vad valet handlar om, eller ens vilket datum det gäller.

Se här till exempel.

Nä, vi borde allt dra vårt strå till stacken och ställa oss i kön till valurnorna.

Nog för att jag tycker media borde informera mer, och partierna borde driva kampanjer, och folkrörelserna borde engagera. Men till syvende och sist, medier, partier och folkrörelserna består av människor som du och jag. VI borde engagera oss, informera oss och ta ställning. Det kan man inte skylla på någon annan.

Ett tips för att hitta lite mer information, om du är i Stockholmsområdet den 9 maj, gå på Europadagen på Kulturhuset. Programmet hittar du här.

Och just det. Valet är den 7 juni.

Nu är det dags...

...att börja med det här lite försiktigt. Jag har i alla fall bestämt mig för att prova. För ibland har jag så mycket att säga som ingen vill lyssna på. Då kan jag ju säga det här istället, och få det ur mig. :-)