Hur som, på vägen hem funderade jag vidare kring överutbildning och den andra stora utbildningsfrågan som står på agendan. Avgifter.
Jag kom fram till att det naturliga om man anser att överutbildning inte finns, det vill säga att det inte är något problem över huvud taget om studenterna utbildar sig och sedan inte får ett jobb som motsvarar deras kompetens. Eftersom värdet av utbildning ändå står sig även om studenten inte kan omsätta sin kunskap. Det naturliga blir då att inte heller tycka det är något större problem att införa studieavgifter i högskolan. Utbildning blir en vara som först och främst gynnar individen, oavsett om denne får ett jobb där utbildningen omsätts i något samhällsnyttigt såsom sjukvård, utbildning, rättsväsende eller något annat samhällsbärande. Då är det också rimligt, rentav logiskt, att det resonemanget leder vidare i att individen ska ta ett större ansvar för kostnaden för sin utbildning.
Och båda de åsikterna, att överutbildning i princip inte finns och att avgifter kan vara en lämplig finansiering för högre utbildning, stämmer ju in på vän-organisationen TCO. Visserligen bara för utländska studenter, än så länge.
Däremot, om man anser att utbildning är något som staten ska bekosta. Och man inser att staten har begränsade resurser. Då blir ju överutbildning ett större problem, för det innebär en överinvestering både för individen och för staten. Med den inställningen kan man fortfarande vara positiv till avgifter, visserligen. Men man kan vara negativ också. Staten har ett utbildningsbehov som måste täckas, och avgifter riskerar att skrämma bort kompetenta studenter från högre utbildning. Det leder alltså inte lika fort till tanken om avgifter.
Håller du med? Hör de här frågorna ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar