För politik är personligt

måndag 26 oktober 2009

Barnomsorg the american way?

Lite snabb-bloggning, så försöker jag vända bloggen från okvantitativ kvalitet, till kvantitativ okvalitet...

Jag borde skriva på morgnarna, när jag kollar på SVT Morgon. Jag brukar alltid bli upprörd över nåt som hänt, eller inte hänt.

Som imorse, eller om det var igår morse. Det var nåt inslag om barnomsorg. Hur som helst.

Föräldraledighet, barnomsorg, vårdnadsbidrag, det finns inget annat ämne jag tycker är så jobbigt. Dels för att jag själv har väldigt liten erfarenhet ur ett föräldraperspektiv, inte ens ur ett barnperspektiv faktiskt eftersom min ömma moder satte mig hos dagmamma 1 dag (!) under hela min uppväxt. Det slutade med att jag sprang hem (förbi två hus) och satte mig på altanen och hulkade: "Jag har ingen mamma, *snörvel* och jag har ingen pappa *snyft*". Och dels för att jag har fått uppfattningen att så mycket av jämställdheten radikalt störtas på ända så snart de små liven gör entré och livspusslet ska läggas.

En radikal tanke, naturligtvis inte tänkt av mig först men jag är inte sämre än att jag kan föra fram den i alla fall. En amerikansk vän till mig befinner sig numera i Belgien och är gravid. Vilket innebär att hon med amerikanska värderingar tar sig an det belgiska välfärdssystemet i en organisation med långtgående feministiska värderingar. Resultat? Tja, hon tänkte stanna hemma några veckor i alla fall.

Eftersom jag såg så förvånad ut, jag tyckte det var ganska kort tid ändå, så försökte hon förklara sin syn på det svenska systemet med årslånga uppehåll från arbetsmarknaden. Vi har inrättat ett system som bygger på att föräldrarna måste ta hand om barnen i 18 månader, för det finns inte plats i barnomsorgen. (Om jag tillåter mig att sammanfatta hennes utläggning.) Och det perspektivet har jag nog inte tänkt ur förut. För det är väl sant, att om alla svenska mammor och pappor ville ut på arbetsmarknaden efter sådär 3-6 månader, och alltså krävde en plats i barnomsorgen, då skulle den behövas byggas ut lite.

Och det är det som är det radikala. Är det så att vi i jämställda Sverige byggt upp ett system som tvingar (i stort sett) kvinnan att välja att vara hemma flera månader längre än hon kanske annars hade föredragit? Eller är det enbart av godo att vi har möjlighet att vänta med förskoleplatsen tills bebisen haft sin första födelsedag?

4 kommentarer:

  1. Det beror på om man fokuserar på vad som är bäst för barnet eller vad som är bäst för föräldern. Bebisar gynnas inte av att lämnas i barnomsorg istället för att vara med sina föräldrar. Däremot kan förstås karriären gynnas. Jag tror att det handlar om ifall man ser det ur ett barnperspektiv eller inte. I Sverige verkar vi göra det.

    Barnomsorgen i Sverige är för övrigt väldigt sponsrad av skattemedel, till skillnad från i USA. Vill man betala vad det verkligen kostar så kan man anlita barnflicka även i Sverige, och då kan man lämna även mindre barn. Och det finns ju heller inget krav på att ta ut föräldraledighet, själv har jag haft med mina på jobbet tills de börjat på dagis.

    SvaraRadera
  2. Hej Elin!
    Det är klart att det finns två, eller tre perspektiv om man inkluderar pappan/partnern i det hela. Men det fjärde perspektivet, staten, kan inte heller bortses ifrån.

    Det är intressant vilka skillnader en till synes liten detalj i välfärdssystemet kan få. För precis som du säger så kan föräldrar betala för någon form av privat barnomsorg så att föräldrarna kan börja arbeta tidigare. Och likadant så kan föräldrarna bära kostnaden (utebliven lön och kanske karriärmöjlighter) och stanna hemma längre med barnet än välfärdssystemet betalar för.

    Och ändå så gör familjerna i USA, Belgien och Sverige så väldigt olika val, eftersom de befinner sig i olika system.

    SvaraRadera
  3. Det är en intressant fråga du väcker Maria. Det visar på hur svårt det är att jämföra olika system i olika länder. Olika kulturer, olika system även om vi på ytan kan verka nära varandra så är det så att vi lever våra liv och påverkas mycket av små och stora saker som vi kanske inte tänker på. Jag tror vi ska vara tacksamma för vår generösa föräldraledighet men då är jag ju också indoktrinerad av min svenska uppväxt.

    SvaraRadera
  4. Fast när jag föddes var föräldraledigheten max 6 mån. Då fick man börja hos dagmamma efter sex månader. Och då fanns dagmammor. Sedan förlängdes föräldraförsäkringen, och då försvann alt. minskade behovet av barnomsorg till riktigt små barn. Så jag tror att det är tvärtom, försäkringen har styrt tillgången på barnomsorg, det är inte försäkringen som tvingats bli längre pga av för lite allmän omsorg för små barn.

    SvaraRadera