Veckans opinionsbildare

Tryggt hemkommen från Almedalsveckan spenderade jag 45 hektiska minuter i Stockholm innan det bar vidare till Halmstad. Sen började jag varva ner på riktigt. Tror jag gick in i någon slags koma också, men det börjar släppa nu.

Tydligen blev Niklas Wykman från MUF utsedd till Almedalsveckans opinionsbildare. Detta enligt Villaägarnas almedalsindex. Varför delar Villaägarna ut det här priset, förresten? Nån som vet?

Hur som haver, Niklas får allt se sin egen prestation överglänst av veckans, och förra veckans, och antagligen nästa veckas medieälskling, R.I.P. Michael Jackson. Han abbonnerar på löpet hos kvällstidningarna, utan motstycke. Även finpressen kryper till korset, om ni ursäktar språkbruket. Och nu sänder TV4 nån slags minnesstund och kvällen fortsätter i Michaels tecken.

Det är lite skrämmande, som det måste ha varit lite när Elvis dött. Nånstans läste jag att Michaels fans tagit livet av sig. Och minnesstunden inleddes med några ord om hur han alltid kommer finnas kvar så länge vi minns honom, och att han alltid kommer trösta oss om vi kommer ihåg honom. Det är något helgonaktigt med det hela. Lite Jesus-vibbar. Och kistan står på scenen. Kistan. Med kroppen.

Vårt samhälle har svårt för döden. Vi gråter mer för kändisar som dör, än för våra grannar. De som har bott bredvid oss i hela vårt liv, men som vi aldrig lärt känna annat än till namn och utseende. Så när vi riktigt behöver gråta ut, då sörjer vi våra kändisar.

Sorg. Ett jobbigt ämne, men ändå allorstädes närvarande. Någonstans, hos någon. Inte bara när Michael Jackson dör utan annars också. Det borde ha en värdigare plats i vårt samhälle. Sorg. Det förtjänar inte att visas upp som en show med kista på scenen. Det är inte äkta. Det är som Michael Jacksons näsa. Jobbigt att titta på men det går inte att vända bort blicken.