Eva-Britt Svensson gör det!

Jag har ju haft lite åsikter om Eva-Britt Svensson tidigare, men det här gillar jag! Det känns så demokratiskt, och lite coolt att hon vågar utmana den förhandstippade Barroso. Och jag tycker hon har en poäng om de "stängda rummen". Att öppet våga kandidera och (riskera att) bli nedröstad är faktiskt få förunnat när det gäller maktpositioner. Jag minns själv ett rektorsval häromsistens... Och diskussionen om hur offentliga tillsättningar av myndighetschefer ska gå till. De "stängda dörrarna" gynnar knappast kvinnliga kandidater, det är mitt förhandstips i alla fall.

Men framförallt, lite öppen konkurrens har ju ingen dött av. Eller hur, Barroso?

Förtydligande: Eva-Britt kandiderar till posten som Presiden of the Parliament, talman. Inte till ordförande för kommissionen. Hennes motståndare är Jerzy Busek, före detta premiärminister i Polen. Problemet är då att han utropades till vinnare för ett år sedan...



Eva-Britt for President! (Med förbehållet att hon då måste behålla lönen, och att hon inte får lägga tid på att boka RyanAir-biljetter. Tack.)

Hur vill vi ha politikerna?

Hemma i föräldrahemmet följer jag den lokala debatten och läser Hallandsposten, HP. Förutom att HP har en riktigt humoristisk rubriksättare, eller vad sägs om rubriker som "Golvplaner har inte fallit till marken", "En vågad invigning" (japp, en badplats som invigdes), och "Den klapprande skons återkomst", så ägnas ibland flera sidor åt olika insändare. I gårdagens tidning debatterade en lokalpolitiker frågan "Hur vill ni ha oss politiker?".

Artikeln fick mig att tänka på vad jag tidigare skrivit om Eva-Britt Svenssons syn på politikerlönerna. Om jag fortsätter mitt resonemang, är det då inte rimligt att även lokalpolitikerna gavs ersättning för sitt arbete? Varför bygger vårt politiska system på frivillighet på lokal nivå, och högre ersättning ju högre upp i kedjan politikern befinner sig? Tycker vi inte att de lokala besluten är viktiga?

Det har ju snarare skett en maktomfördelning mellan stat, landsting och kommun. Skolan har kommunaliserats, äldrevården bedrivs kommunalt och sjukvården bedrivs i en mischmasch mellan kommun och region/landsting och en väldigt liten statlig kaka. Var det meningen, att beslut som rör vård, skola och omsorg skulle tas av fritidspolitiker som inte ens har tid att öppna mailboxen, än mindre faktiskt läsa igenom alla tjocka luntor handlingar? Fatimas vilda idé är att arvodera kommunfullmäktigeledamöterna, och ge dem mer ansvar. Så kan nämnderna skrotas.

För någon tid sedan diskuterades varför så många unga, lovande politiker hoppade av sina uppdrag i kommunerna. Men Fatima Svanå påpekar i sin artikel att som heltidsarbetande förälder hinner man inte med lika mycket på sin fritid som pensionärerna gör. Så är det också pensionärerna som sitter kvar på sina uppdrag. Jag kan misstänka att sammansättningen av ledamöterna också återspeglas i besluten, det är ju det som är meningen.

Kanske ska vi göra som Fatima föreslår, ta sommaren 2009 och fundera. Har vi verkligen det optimala (fritids)politikersystem vi förtjänar?

Sen kan jag inte låta bli att skvallra. Under rubriken "Lagfarter" i lokaltidningen kan idag läsas att en viss Karl Fredrik Ljungberg köpt en villa i Tylösand för 6 miljoner kronor. Grattis!

Veckans opinionsbildare

Tryggt hemkommen från Almedalsveckan spenderade jag 45 hektiska minuter i Stockholm innan det bar vidare till Halmstad. Sen började jag varva ner på riktigt. Tror jag gick in i någon slags koma också, men det börjar släppa nu.

Tydligen blev Niklas Wykman från MUF utsedd till Almedalsveckans opinionsbildare. Detta enligt Villaägarnas almedalsindex. Varför delar Villaägarna ut det här priset, förresten? Nån som vet?

Hur som haver, Niklas får allt se sin egen prestation överglänst av veckans, och förra veckans, och antagligen nästa veckas medieälskling, R.I.P. Michael Jackson. Han abbonnerar på löpet hos kvällstidningarna, utan motstycke. Även finpressen kryper till korset, om ni ursäktar språkbruket. Och nu sänder TV4 nån slags minnesstund och kvällen fortsätter i Michaels tecken.

Det är lite skrämmande, som det måste ha varit lite när Elvis dött. Nånstans läste jag att Michaels fans tagit livet av sig. Och minnesstunden inleddes med några ord om hur han alltid kommer finnas kvar så länge vi minns honom, och att han alltid kommer trösta oss om vi kommer ihåg honom. Det är något helgonaktigt med det hela. Lite Jesus-vibbar. Och kistan står på scenen. Kistan. Med kroppen.

Vårt samhälle har svårt för döden. Vi gråter mer för kändisar som dör, än för våra grannar. De som har bott bredvid oss i hela vårt liv, men som vi aldrig lärt känna annat än till namn och utseende. Så när vi riktigt behöver gråta ut, då sörjer vi våra kändisar.

Sorg. Ett jobbigt ämne, men ändå allorstädes närvarande. Någonstans, hos någon. Inte bara när Michael Jackson dör utan annars också. Det borde ha en värdigare plats i vårt samhälle. Sorg. Det förtjänar inte att visas upp som en show med kista på scenen. Det är inte äkta. Det är som Michael Jacksons näsa. Jobbigt att titta på men det går inte att vända bort blicken.