Uppdatering: Högskoleministern skriver på NewsMill - "Vi kommer att gynna universitet med flitiga studenter".
På senare tid har utbildningssektorn hamnat i luven på utbildningsdepartementet. Det gäller det nya kvalitetsutvärderingssystem som ska införas. Det kan tyckas vara en nationell fråga, men grunden till konflikten finns i Europa.
För studenterna är det viktigt att kvaliteten på den högre utbildningen säkras av en oberoende aktör, så man kan vara säker på att den utbildning man sökt ger det den utlovar. För regeringen är det viktigt att kontrollera kvaliteten på den högre utbildningen eftersom det är regeringen som betalar. För högskolorna är det en konkurrensfördel att ha en högkvalitativ utbildning, och det är extra bra om någon annan påpekar vilken hög kvalitet utbildningen har. Det blir ju trovärdigare så. Därför är kvalitetsutvärdering en del av Bolognaprocessen och det supranationella arbete som utförs av regeringar, lärosäten, studenter och utvärderingsinstitut runt om i Europa. För att underlätta för studenters och akademikers rörlighet.
"Genom att vi kan jämföra och välja utbildningar över hela kontinenten ger vi våra studenter möjlighet att få bästa möjliga utbildning samtidigt som våra lärosäten utsätts för en nyttig internationell konkurrens.", skriver Tobias Krantz i sitt senaste nyhetsbrev.
Idag finns några internationellt kända rankingar av lärosäten, The Times och Shanghai är några exempel. Men i dessa jämförelser brukar de europeiska lärosätena ha svårt att hävda sig. Bland annat för att en Nobelpristagare vid ett lärosäte drar upp betyget betänkligt, men kanske också för att organiseringen av högre utbildning ser annorlunda ut. Sagt och gjort, kommissionen föresatte sig att skapa en egen, bättre, rankning av högre utbildning. En där europeiska lärosäten hamnar högt.
Vid varje utvärdering så ska man fråga sig hur utvärderingsmetod och utvärderare påverkar resultaten. Inom utbildningssektorn på Europanivå har man till och med tagit fram ett särskilt register, där man registrerar utvärderingsinstitut som når upp till kriterier som fastställts i förväg. Det är de fyra organisationerna EUA (lärosäten), ESU (studenter), ENQA (utvärderingsinstitut) och EURASHE (fler lärosäten), som ligger bakom kriterierna och registret. Kriterierna kallas för ESG, European Standards and Guidelines for Quality Assurance. Registret hittar ni här: http://www.eqar.eu/register.html Det är meningen att studenter, akademiker och arbetsgivare ska kunna gå in i registret och kontrollera att den utvärderingsinstitution som kvalitetsgranskat en särskild utbildning, håller god kvalitet i sina granskningar.
För närvarande finns 17 registrerade utvärderingsinstitut i 9 länder. Högskoleverket finns inte med bland dem. En del av konflikten mellan Högskoleverket och departementet är således att Högskoleverket inte kommer att kunna bli medlemmar av registret, eftersom de kriterier som departementet vill ställa upp för utvärderingarna Högskoleverket ska göra, inte är i linje med de gemensamma kriterier man kommit överens om i Europa.
Om detta har Mikael Damberg, socialdemokratisk riksdagsledamot, ställt en skriftlig fråga till Tobias Krantz.
Så, vi har alltså stor enighet om att högre utbildning ska utvärderas och att resultaten ska stå arbetsgivare och studenter till förfogande. Men när även departementet och resursfördelningen från staten kommer in, då blir det plötsligt mycket svårare.
Vad som händer nu, mellan departementet och Högskoleverket, är inte bara en konflikt mellan europeisk politik och inhemsk politik. Det är även en sammanstötning mellan civilsamhället och politiken. Vem bestämmer egentligen över hur vi i Sverige vill utforma vår utvärdering?
För visst är det konstigt, att alla med så goda syften ändå tycks ha så svårt att nå en överenskommelse? Storm i ett vattenglas, eller en konflikt av europeiska mått? Det får tiden utvisa. Det enda vi säkert vet är att studenterna förtjänar en god och kvalitativ utvärdering av sin utbildning.
Läs mer här och här
och här .
Undulater hör inte hemma i rättssalen
4 veckor sedan
Jag förstår inte. På vilket sätt är det en sammanstötning mellan politiken och civilsamhället? Samtliga spelare på banan är ju statliga.
SvaraRaderaJag inkluderar naturligtvis studentorganisationerna och i viss mån de fackliga organisationerna, de är inte statliga.
SvaraRaderaMen civilsamhället kanske inte var ett klockrent ordval. Jag syftade på å ena sidan politiker (inte staten, utan de politiker som sitter i regeringsställning) och å andra sidan de organisationer som har en demokratisk och i någon mån representativ organisering.
Stakeholders brukar man säga på engelska, jag har ingen riktig bra översättning på det. "Intressenter" ligger väl bäst till.
Alltså en sammanstötning mellan de som är vana att ta beslut i ett politiskt system, och de som är vana vid att ta beslut genom gemensamma diskussioner där man har gemensamma referensramar och alla intressenter får vara med så att man till slut uppnår konsensus.
Blev det begripligt?