Almedalen - första dagen

Första Almedagen har gått mot sitt slut.

Hittills har jag:
-dirigerat upp en styck flagga på Sacohuset,
-delat ut antagligen flera tusen Almedalsprogram känns det som (Tobias Krantz fick ett),
-hälsat på otaliga utbildningsintresserade, fackligt aktiva, politiskt aktiva och några "helt vanliga" almedalsbesökare,
-försökt lyssna på en styck partiledartal,
-druckit en espresso i Sacohuset,
-åkt taxi 5 gånger,
-ändrat tiden för en styck seminarium,
-fått en komplimang för den här bloggen (Tack!).

Överutbildning - favorit i repris med krydda av avgifter

I helgen, i mycket trevligt sällskap, diskuterades det överutbildning igen. Det är bra att diskutera med personer som inte har samma åsikt, det är ju i sådana situationer som argument vässas och åsikter definieras. Konflikter föder kreativitet!

Hur som, på vägen hem funderade jag vidare kring överutbildning och den andra stora utbildningsfrågan som står på agendan. Avgifter.

Jag kom fram till att det naturliga om man anser att överutbildning inte finns, det vill säga att det inte är något problem över huvud taget om studenterna utbildar sig och sedan inte får ett jobb som motsvarar deras kompetens. Eftersom värdet av utbildning ändå står sig även om studenten inte kan omsätta sin kunskap. Det naturliga blir då att inte heller tycka det är något större problem att införa studieavgifter i högskolan. Utbildning blir en vara som först och främst gynnar individen, oavsett om denne får ett jobb där utbildningen omsätts i något samhällsnyttigt såsom sjukvård, utbildning, rättsväsende eller något annat samhällsbärande. Då är det också rimligt, rentav logiskt, att det resonemanget leder vidare i att individen ska ta ett större ansvar för kostnaden för sin utbildning.

Och båda de åsikterna, att överutbildning i princip inte finns och att avgifter kan vara en lämplig finansiering för högre utbildning, stämmer ju in på vän-organisationen TCO. Visserligen bara för utländska studenter, än så länge.

Däremot, om man anser att utbildning är något som staten ska bekosta. Och man inser att staten har begränsade resurser. Då blir ju överutbildning ett större problem, för det innebär en överinvestering både för individen och för staten. Med den inställningen kan man fortfarande vara positiv till avgifter, visserligen. Men man kan vara negativ också. Staten har ett utbildningsbehov som måste täckas, och avgifter riskerar att skrämma bort kompetenta studenter från högre utbildning. Det leder alltså inte lika fort till tanken om avgifter.

Håller du med? Hör de här frågorna ihop?

Allt är inte en dans på rosor

Valet är över. Efter valrörelseyran återgår vi snabbt till vanliga rutiner, inga käcka uppmaningar om att gå och rösta från Calle Bildt, ingen Marit med kaffekoppen i högsta hugg på TV, och valaffischerna börjar se riktigt solkiga ut - oavsett motiv.

Det är lite dagen efter idag, lite melankoli.

Eva-Britt Svensson tänker fel

I veckan drog debatten om europaparlamentarikernas löner igång. Det var Eva-Britt Svensson som berättade att hon kunnat spara miljoner under sina fyra och ett halvt år i parlamentet. Något hon proklamerade för redan 2005.Det tyckte hon visade att parlamentarikernas löner och schablonersättningar är för höga. Men egentligen ville hon inte alls prata om löner och ersättningar.

Eva-Britt sparade, och det hon sparade har hon skänkt bort.

Jag tycker Eva-Britt tänker fel.

Det kan låta bra att en parlamentariker inte tar ut mer än 22 000 i lön, men vad innebär det för demokratin egentligen? Jag vill inte att människor ska avskräckas från parlamentariska uppdrag på grund av ersättningen. Alla ska ha möjlighet att ta upp ett politiskt förtroendeuppdrag, utan fara för sin privatekonomi. Det innebär att både undersköterskor och direktörer ska kunna bli parlamentariker. Om parlamentarikernas ersättning sänktes till en nivå motsvarande, säg medianlönen i Sverige. Då skulle det inte vara en demokratisk seger. Det skulle innebära att hälften av löntagarna inte skulle kunna kandidera till parlamentet, då det skulle innebära en lönesänkning för dem. Hur många känner du som skulle vara villiga att gå ner i lön för den goda sakens skull?

Och så till schablonersättningarna. Visst, det kan diskuteras om de är för höga eller inte. Flygpriset har gått ner de senaste åren. Likaså mobiltelefonkostnaderna. Å andra sidan vill ett flertal parlamentariker införa koldioxidskatt och annat som garanterat skulle göra att priset på flygbiljetter höjdes igen. Så schablonen åker upp och ner. En lösning vore förstås att parlamentarikerna får betalt för vad biljetten faktiskt kostar.

Jag måste erkänna att det är mindre intressant, så länge de går på sina möten och inte gör som Maria Robsahm, stannar hemma. Och inte heller vill jag ha parlamentariker som lägger sin värdefulla tid på att leta billiga flygbiljetter.

Min poäng är, att visserligen är parlamentarikerna välbetalda. Det måste de få vara. Men. Då ska de göra bra saker för våra pengar. De ska driva och diskutera politik. Det är det de får betalt för. Inte lägga dem på hög, för att sedan skänka dem till nån organisation eller sitt parti.

Lägg överskottet från schablonersättningar på en extra assistent, flyg in en forskare som föredrar något, arrangera en debatt eller ett seminarium, publicera information som kommer medborgarna till del. Kort sagt, gör något! Sitt inte och snåla på demokratin!

Efter Eva-Britt har flera kandidater till Europaparlamentet uttalat att de också minsann ska skänka bort sina löner och ersättningar. Men, medborgarna skänker redan en massa pengar till olika organisationer och partier. Pengarna till EU vill vi ska gå till politik.

Christoffer Järkeborn vill också snåla i Bryssel. Jag hoppas att han syftar på att stoppa flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel. Våra parlamentariker behöver vi inte snåla på.