Överutbildning - favorit i repris med krydda av avgifter

I helgen, i mycket trevligt sällskap, diskuterades det överutbildning igen. Det är bra att diskutera med personer som inte har samma åsikt, det är ju i sådana situationer som argument vässas och åsikter definieras. Konflikter föder kreativitet!

Hur som, på vägen hem funderade jag vidare kring överutbildning och den andra stora utbildningsfrågan som står på agendan. Avgifter.

Jag kom fram till att det naturliga om man anser att överutbildning inte finns, det vill säga att det inte är något problem över huvud taget om studenterna utbildar sig och sedan inte får ett jobb som motsvarar deras kompetens. Eftersom värdet av utbildning ändå står sig även om studenten inte kan omsätta sin kunskap. Det naturliga blir då att inte heller tycka det är något större problem att införa studieavgifter i högskolan. Utbildning blir en vara som först och främst gynnar individen, oavsett om denne får ett jobb där utbildningen omsätts i något samhällsnyttigt såsom sjukvård, utbildning, rättsväsende eller något annat samhällsbärande. Då är det också rimligt, rentav logiskt, att det resonemanget leder vidare i att individen ska ta ett större ansvar för kostnaden för sin utbildning.

Och båda de åsikterna, att överutbildning i princip inte finns och att avgifter kan vara en lämplig finansiering för högre utbildning, stämmer ju in på vän-organisationen TCO. Visserligen bara för utländska studenter, än så länge.

Däremot, om man anser att utbildning är något som staten ska bekosta. Och man inser att staten har begränsade resurser. Då blir ju överutbildning ett större problem, för det innebär en överinvestering både för individen och för staten. Med den inställningen kan man fortfarande vara positiv till avgifter, visserligen. Men man kan vara negativ också. Staten har ett utbildningsbehov som måste täckas, och avgifter riskerar att skrämma bort kompetenta studenter från högre utbildning. Det leder alltså inte lika fort till tanken om avgifter.

Håller du med? Hör de här frågorna ihop?

Myten om överutbildning

Myten om överutbildning är spräckt, hävdar TCO. Det grundar de på en ytlig forskningsöversikt , samt åsikten att ingen som enbart gått ut gymnasiet rimligen kan vara överutbildad.

Goda argument vid en första anblick kanske, till exempel håller Nicke med.

Vidare tycker TCO att det är ett större problem att så många är underutbildade, och därför borde vi utöka den högre utbildningen, hävdade rapportförfattaren under det seminarium då rapporten presenterades.

Tyvärr så bygger hela resonemanget på en gigantisk missuppfattning om vad över- respektive underutbildning ÄR, vad orden BETYDER. Den här studenten förklarar det bättre än TCO, och inser också komplexiteten i arbetsmarknadens och utbildningens samspel.

Det kanske inte är TCOs fel. Konceptet över- och underutbildning är akademiskt och har inte nått ut särskilt väl till allmänheten. Fenomenet finns inte ens på Wikipedia... Jag slog på överutbildning, då undrade Wikipedia om jag inte menade "övertalning". Jag slog på underutbildning, då undrade Wikipedia om jag inte menade "ledarutbildning".

Så jag slår ett slag för folkbildningen.

Först och främst, en person är inte över- eller underutbildad per se. Utbildningsnivån måste ställas i relation till något. Överutbildad för vadå, och underutbildad för vadå, är frågorna som måste besvaras. Samma person kan alltså vara både över- och underutbildad, i två olika situationer.

Överutbildad betyder inte "har för mycket utbildning". Det betyder "har större kompetens än jobbet kräver", eller för att spetsa till det "borde kunna arbeta med något svårare".

På samma sätt så betyder inte underutbildad "har för lite utbildning". Nej, att vara underutbildad kan till och med anses vara en väldigt positiv sak. Det skulle kunna förklaras som "Nisse har bara gått ut gymnasiet, men han är den bästa chef vi haft". Nisse är gymnasieutbildad. Han har ett jobb som enligt de bästa kriterier vi kan komma överens om borde kräva en högskoleutbildning. Men det är ändå Nisse som har jobbet. Han har alltså vägt upp sin brist på utbildning (underutbildning) med andra egenskaper.

Slutsatsen av att vi har många underutbildade är snarare att vi har många på arbetsmarknaden som har en lägre utbildning men som trots detta har kvalificerade arbeten. Dessa personer behöver inte sätta sig i skolbänken igen. De har ju jobb, och bra sådana också. Varför ska de utbilda sig mer för att fortsätta med samma jobb? Det är ju absurt.

De överutbildade då? Är det så negativt att vara överutbildad?

Ponera att du pluggar för att bli civilekonom. Efter 3 år har du en högskoleutbildning och en skuld på 200 000. Du börjar sedan jobba som kassörska i en affär. Är det ett problem?

Förutom att du kanske tänkt dig ett annat jobb, med en högre lön och andra arbetsuppgifter, så kan det självklart vara givande att arbeta som kassörska. Det är inte individens val som är problemet, utan samhällets. Här har staten subventionerat din utbildning för att du ska kunna utföra kvalificerade arbetsuppgifter. Du har ett jobb som inte kräver att du har en högre utbildning. Det innebär dels att färre kvalificerade uppgifter blir gjorda, eftersom du inte nyttjar din utbildning. Dels, och det här är det stora samhällsproblemet, det innebär att någon annan inte arbetar som kassörska. Någon annan, med lägre utbildning, fick inte ditt jobb. Han/hon är arbetslös istället.

Arbetslösheten bland akademiker är alltså lägre än bland icke-akademiker. Inte för att det finns fler högkvalificerade arbeten, utan för att när de kvalificerade arbetena tar slut så har akademikern valet mellan arbetslöshet och ett mindre kvalificerat jobb. Det är oftast bättre att jobba än att vara arbetslös, så akademikern tar det mindre kvalificerade jobbet. Det är överutbildning. Och det är ett problem. För individen, för samhället, för arbetsmarknaden.

Som kuriosa kan nämnas att TCO tog "effektivt kål på myten om överutbildning" redan 2007. Då i en rapport där de beläggar att jo, arbetsgivarna vill anställa akademiker. Som sagt. Problemet är bara på vilka jobb.