För politik är personligt

tisdag 12 januari 2010

Nope för särbehandling

Högskoleminister Tobias Krantz meddelade idag på DN Debatt att "Positiv särbehandling på högskolan avskaffas". Förutom rubriken, som jag antar att inte högskoleministern ska lastas för - det är ju den positiva särbehandlingen TILL högskolan som avskaffas, så var det en särskild mening som fastnade i mitt minne.

"Att diskutera vad som är proportionerligt eller inte är alltid problematiskt men det torde vara svårt att hävda att jämställdheten i samhället tar något massivt kliv framåt för att en handfull män får förtur på fyra populära utbildningar i Sverige."

Jag har inte varit någon förespråkare för att avskaffa den positiva särbehandlingen av underrepresenterat kön, vid lika meriter, i antagningssystemet. Snarare har jag tyckt att underrepresenterat kön är en mer förutsägbar utslagsfaktor, när vi nu inte kan ta in alla sökande. Inte sämre än lottning i alla fall, det är ju de facto en lottning som görs men med olika vikt på lotterna.

Men högskoleministern har ju helt rätt, det har inte lett till några massiva kliv framåt för jämställdheten i samhället. Och det handlar i stort om en handfull utbildningar. Läkarutbildningen är en av dom, och kanske den mest omdiskuterade. För alla vet vi ju att det finns många studiebegåvade och motiverade sökande med läkardrömmar, samtidigt som det sägs finnas flera obesatta läkartjänster vid våra vårdcentraler och vårdköerna ringlar sig.

Jag vet inte om det skulle vara ett kliv framåt för jämställdheten, men nog tycker jag högskoleministern kan fundera över att utöka läkarutbildningen. Det är på gång, ett litet antal läkare till, och med en åldrande befolkning kanske man ska ställa sig frågan vilken vård vi har råd med också. Men det känns olustigt...

Vad gäller antagningen, så har man tidigare provat intervjuer till läkarutbildningen vid flera lärosäten. Metoden ansågs dock för dyr, och enligt utvärderingar var det också tveksamt om intervjuer ledde till en bättre och mer rättvis antagning. Kritiker hävdade att intervjumetoden gynnade läkarsöner oproportionerligt mycket. (Hittar ingen länk just nu, men jag litar på muntlig information från Anna Ekström.)

Så vad återstår då? På vilka grunder kan man som sökande med toppbetyg från gymnasiet på 20,0 (snart 22,5) och med 2,0 på högskoleprovet, acceptera att man inte kommer in på läkarlinjen? Är det enbart lottning rakt upp och ner som ska användas?
Det kanske är mest rättvist, det är liksom lika illa för alla.

Eller så ligger inte lösningen i antagningen till högskolan alls, utan långt tidigare...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar